R.I.P

"Han är din vän, din partner, din försvarare, din hund.
Du är hans liv, hans kärlek, hans ledare.
Han kommer att vara dig trogen till sitt allra sista hjärtslag.
Det är din skyldighet att visa dig värd hans kärlek."

Elsa
1995 - 2010
Ingen hund har *behövt* mig så mycket som Elsa behövde sin mami.

"Utsätt inte hunden för retningar. Lämna inte hunden bunden på allmän plats." Två av råden jag fick för Elsa då hon l-testades vid 15 månaders ålder av en som testade hundar åt Securitas. Jag hade så mycket *problem* med Elsas aggressivitet så jag ville testa henne och ev få lite råd hur jag skulle bete mig;-) Hon bedömdes ha stor skärpa med notering om att den var på gränsen till kvarstående, och stor försvarslust. Vidare hade hon liten dådkraft och kamplust. Hon *levde* verkligen på sin aggressivitet, det var det första hon tog till i alla lägen där hon *reagerade* på något. Jag minns att hon t o m på skramlet drog igång (!!), fullt pådrag samtidigt som hon studsade jämfota fram. Hon hade inget mod egentligen men aggressiviteten drev henne fram. Dumpe flög hon på och bet såklart, det hade jag räknat med. Det gjordes även ett överfall på mig och där tappade jag nästan henne j-vlar vad förbannad hon blev;-| Hon var en riktig ragata verkligen;-) Som tur var fick jag kontakt med en jätteduktig kille (fö Blacknecks Gryms första ägare), som hjälpte mig förstå vad Elsa behövde. Tack vare honom lärde jag mig att hantera henne på ett sånt sätt att *hon* inte längre behövde bry sig så mycket om det som hände runt omkring oss. När jag väl förstått var det aldrig mer några problem även om jag alltid hade koll på omgivningen såklart!!

Jag körde upp Elsa till bevakningshund inom försvaret & vi hade mycket roligt på våra övningar med förbandet. Hon var ju en perfekt bevakningshund iom sin misstänksamhet och att hon hade lätt för att *reagera* på omgivningen. Vind- och ljudmarkeringar var hon superduktig på. Jag tyckte då vi höll på att hon var duktig att spåra oxå, men det var ju innan jag hade spårat med Pippen;-) Vi tävlade även lydnad, LP1 och 1:a pris i 2:an - vi hade alltid 10:or på helheten och fria följet och det tyckte jag var skoj!! Elsa var med mig länge, den hund jag haft längst tid. Hon tog alltid upp så mycket av mina tankar iom att jag måste se till att ha koll på allt runtomkring. Visst kunde jag släppa en del av det när hon blev gammal då hon började se och höra dåligt;-)

Elsa var allergisk mot det mesta, tack vare att jag i alla år blandade *egen* mat till henne på bara riktigt bra råvaror klarade hon sig hela livet utan att behöva gå på några mediciner. Tyvärr fick hon lite då och då problem med sina öron & det hängde ihop med hormonförhöjningar i samband med löpperioder, gissningsvis för att immunförsvaret då försämrades.

Elsa fick diagnosen L7S1 när hon bara var 4 år, i samråd med veterinär Kasström beslutades att hon inte skulle opereras. Rätt beslut tror jag, hon behövde aldrig äta några mediciner för det och hade bara ett *återfall* med smärta och det pga att en av mina kursares hundar flög på och bet sig fast i henne under ett kurstillfälle. Annars var hon aldrig halt & att hon skulle ha det här ryggfelet var svårt att tro;-)
Tyvärr fick hon degenerativ myolopati på slutet, så jag var tvungen att fatta beslutet om att vi skulle skiljas åt. Det absolut svåraste man har att göra som hundägare, jag trodde inte jag skulle klara av det men visst gjorde jag det. Man gör det man måste helt enkelt, för sin älskade hunds skull.

Pippen
1997 - 2009
Pippen, Chillevippen, Chippen, Vippen, Pluppen, Blube - ja han hade många namn min underbara randiga pojke, det kanske mest beskrivande namnet av dom alla var nog KanSjälv;-)

Och som han kunde! Pippen var en helt fantastiskt arbetshund verkligen, han gick hur långa och svåra spår som helst på vilka underlag som helst, han sökte hur långa sökbanor som helst och hans absoluta paradnummer var nog uppletande. När andra hundar kämpade för att hitta 1 eller 2 föremål hittade han alla fyra på nolltid;-) En sån säker hund när det gäller nosarbete får jag nog aldrig igen. Vilken arbetsmoral han hade och vilken förmåga. Han svarade alltid rätt på retningar och inget kunde störa ut honom!

Tänk att åka på tävling och *veta* att man har framspår, förmodligen alla pinnar (+ ev av spårläggaren tappade snitselrester), alla figuranter och alla föremål osv. En sån hund får jag aldrig igen. Att han sen kunde väl mycket själv på lydnaden oxå fick jag leva med, annars hade det ju inte varit Pippen. Han var nog alldeles för hård egentligen för att vara en bra tävlingshund, han var dessutom *oförig* - han kunde *själv* helt enkelt;-) De gånger vi fick ihop tillräckligt på lydnadsplan - i skogen hade vi ju så gott som jämt *fullt* - hade jag lagt ner enormt med tid innan. Sent på kvällen innan tävlingen var jag på platsen och körde hela lydnadsprogrammet *minst* 2 gånger, tävlingsdagen var jag på plats någon timme innan alla andra och gjorde samma sak. Han hade dåligt kom-ihåg helt enkelt & det är ju både på gott och ont. Som tävlingshund är det ju mindre bra;-)

Mest av allt var han min allra bästa vän, ingen kommer någonsin kunna ta hans plats i mitt hjärta, ingen - aldrig - någonsin. Det låter väldigt orättvist mot dom andra hundarna och det kanske det är, men det är ju sanningen. Jag älskar alla mina hundar, men Pippen var en hund på millionen, en once-in-a-lifetime-dog så är det bara. Det går inte att beskriva vad han betydde för mig. Han var en svår hund på många vis. Böcker och kurser i all ära, det är Pippen som lärt mig det jag kan om hundar. Vilken resa vi haft tillsammans! När han kom till mig som 1,5 åring hade han en hel del med sig i *bagaget* & vi hade många *duster* men i slutändan blev vi ett team och aldrig att jag ens behövde prata med honom - han bara *visste*. Det var med stor ångest och avgrundsdjup förtvivlan och sorg jag var tvungen att släppa honom den 17 november 2009, den absolut värsta dagen i mitt liv. Det känns fortfarande väldigt orättvist att han inte fick bli mer än 12 år.

Hilda
1989 - 2003
Underbara Hilda, vår vandring tillsammans slutade den 30:e december 2003.

En mycket speciell hund som under de 8 år hon vandrade bredvid mig aldrig var till besvär på något sätt, en helt okomplicerad trevlig och vänlig hund. Hon mötte allt och alla med sin varma blick och viftande svans. Jag har aldrig kunnat fatta hur någon kunde lämna henne ifrån sig, hur kan man svika en sån underbar hund på det viset?

Hon har genom åren varit min hjälpinstruktör på alla kurser jag haft, och en bättre *hjälpare* kunde man inte ha hela hennes godmodiga väsen utstrålade lugn och säkerhet och det påverkade alltid gruppen av hundar hon befann sig i. Hon var en hund som mina systerdöttrar vid unga år kunde ta på promenad helt själva & varken jag eller tjejernas mamma hade något att oroa oss över.

Hilda har lämnat ett enormt tomrum efter sig som ibland känns oumbärligt att klara av, hur ska livet kunna forsätta när min underbara vän inte längre är vid min sida - det är så oerhört tomt och det gör fysiskt ont i både mage och hjärta. Jag är så oerhört tacksam för att ödet gjorde så att Hilda kom att bo hos oss sina sista år & jag hoppas verkligen att hon kände det samma.

Tina
1981-1995
Den 23 januari 1995 kändes det som om livet var slut.

Min första *egna* hund som vandrat vid min sida ända sen jag var i tonåren och flyttat med mig till Sverige när jag flyttade hem från England. Under både glada och svåra stunder fanns hon alltid vid min sida, på något naivt korkat sätt trodde jag nog att hon alltid skulle förbli där.

Den här hemska dagen var jag på väg till stallet i Valbo när Tina fick någon typ av *anfall* i bilen. Inte ens då kunde jag i min vildaste fantasi tro att jag inom ett par timmar skulle sitta på golvet på djursjukhuset i Falun med hennes döda kropp i min famn. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle få höra orden från en veterinär att det inte fanns något att göra. Jag, likaväl som alla andra hundägare, vet ju att allt över 12 år är en bonus men trots det hamnade jag i ett chocktillstånd som varade flera veckor. Min hjärna vägrade inse att hon aldrig mer skulle vara hos mig, jag tänkte hela tiden att det var någon som passade henne och att hon snart skulle komma hem igen.

Do not stand at my grave and weep.
I am not there, I do not sleep.
I am the thousand winds that blow.
I am the diamond glint on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awake in the morning’s hush, I am the swift uplifting rush of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand by my grave and cry: I am not there. I did not die.

"He was my North, my South, my East and my West
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood
For nothing now can ever come to any good."
W.H.Auden

"How can I say thanks for all the things that You've done for me
Things so undeserved, yet You gave to prove Your Love to me
And the voices of a million angels could not express my gratitude
All that I am and ever hope to be: I owe it all to Thee...
To God be the glory - for the things He has done!"
Andraé Crouch